Tankar
Tom
2010-07-30
Bloggen är tom. Hjärnan likaså. Ibland sprutar engagemanget och jag har fyra halvfärdiga inlägg på datorn som bara väntar på att kontrolleras, färdigställas och publiceras. Nu saknas skrivarglädjen likt snö i öknen och hårtestar på Henrik Hjelts skalp. Kanske är det semestern, den ljuva och efterlängatade, som försatt kroppen i allmänhet och huvudet i synnerhet i off-mode. Jag har kopplat av, ner och bort tror jag.
Högst sannolikt händer det saker ändå, i världen och i privatlivet, som kan vara nog så värda att betrakta, beundra eller betvivla. Ja, även om löpsedlarna meddelar att dagens viktigaste nyhet är hur mycket min granne tjänar och hur de har hela listan så sker ju varje dag små under här och där, som förtjänar min och andras uppmärksamhet. Det är bara det att de nu gått mig förbi. Medan jag ätit vattenmelon på stranden, frossat buffé på Ålandsfärjan, gnagt av naglarna vid knogarna på Scandinavian masters, badat mig skrynklig som en gammelfarmor och insett att Leonardo DiCaprio är mer än en Titanic-resenär så har klotet snurrat i samma hastighet som alltid, helt ovetandes om min ignorans.
Men semester modell sommar 2010 har kommit till sitt slut. Tiden då sovmorgnar, halvsalta bad och näst intill kriminellt fint väder precis hann bli vardag hade en ände även i år. Med avsevärt mindre ångest och en stor portion mer verklighetsförankring än föregående år när jag under fyra veckors ledighet till fullo glömde bort att det fanns ett arbetsliv väntande efter lugnets slut. Semesterdepressionen var då ett faktum och dess styrka i klass med Wall Street-kraschen eller känslan som förmodligen skulle infinna sig om du sålt smöret, tappat pengarna, satt dej på barnens hamster och tvingats simma till botten av Bajamajornas dumpningsplats. Med detta i ännu färskt och smärtsamt minne har jag i år låtit mig avnjuta en välförtjänt semester men inte totalt lämnat verkligheten vilket resulterat i nämnvärt mindre mängd självömkan. Och sådan kan man ju själv, och framför allt andra, klara sig bra utan.
Försöker att långsamt väcka hjärncellerna och åter betrakta världen med kritiska, tänkande ögon istället för rosaskimrande solbrillor. Det strilande regnet under gårdagen har onekligen hjälpt till att bringa vardagen åter. Min förhoppning är att det som ytterligare effekt väcker tankeverksamheten ur den tidigare hettans svettiga tröghet. Då kanske jag kan prestera en blogg som handlar om något istället för inget. Inte som den här med andra ord.
I sjön
2010-07-12
Finns i sjön är ett populärt kortspel men kan även beskriva undertecknad med familj. Eller om så önskas, i havet, även om vår manliga del skulle hävda att Östersjön ingalunda är ett riktigt hav. I är vi i alla fall. Hela dagarna mest hela tiden och ser knappt skymten av den dator. Ovanligt. Och väldigt skönt. Följer så smått världens och vännernas liv på telefonen men det är knappt. Det är för varmt att tänka på annat än bada, solbränna, vattenmelon, armpuffar och håvfiske. Allt med en viss lukt av blöt hund över det hela.
Vi njuter som synes semester i Roslagen och har det förbaskat bra. Mitt minne är i det här avseendet bättre än guldfiskens och jag har vinterns idoga skottande, försenade pendeltåg och förfrusna tår fortfarande färskt. Därför tänker jag envist vägra klaga på hettan och är istället otroligt glad att vi under semestern, i motsats till förra årets, får njuta solens strålar på stranden. Som jag älskar svensk sommar!
Men för att återknyta till spelkorten som fick inledda denna väl försenade blogg. Härom kvällen utspelade sig nämligen följande:
Vi spelar finns i sjön med äldsta en stund när lillasyster, som behöver lite mer skönhetssömn, har somnat. I sista partiet har Jonna nästan alla par medan jag och A sitter med ett eller två vardera. Vi passar på att härma vår motspelare i sina sämsta stunder och gnäller:
- Ååååhhh, vilket dåligt spel det här är! Jag vill inte va meeee mer ynkar jag.
- Preciiiiis, ett riktigt skitspel fyller A i.
Jonna tittar myndigt på de två sexårings-imitatörerna och säger på bästa tonåringsvis:
- Sluta kalla det för skitspel! Finns i sjön äger.
Joråsåatte.
Kung Daniel
2010-06-22
En blogg vore inte en blogg om den inte kommenterade helgen stora, svenska händelse. Rojalist eller inte, ingen har undkommit det kungliga bröllopet och tycka vad man vill om monarkin men lite rart är det väl ändå alltihop. Blått blod möter rött. Prinsessan kysser grodan och får sin prins. En modern Romeo&Julia-historia i svensk tappning utspelar sig mitt framför våra ögon. Så otroligt i tiden!
Jag finner det svårt att säga ja eller nej till det svenska stadsskicket och borde troligen läsa på mer i ämnet för att uttala mig. Därför låter jag bli. Istället väljer jag att se på Daniel. Han är den stora hjälten, om du frågar mig. När jag bevittnade bröllopet såg jag en vacker kvinna, en klänning som fick mig kippa efter andan, en förlovningsring (jepp, den smäller flera gånger högre än vigselringen) som de allra flesta bara kan drömma om samt blommor, kungliga diadem och perfektion in i varje minsta detalj. Ändå beundrar jag den man som, för kärleken, är beredd att ställa sig mitt i detta spektakel.
För mig är en vigsel är något vackert. Något intimt. Något man vill dela med en väl utvald skara människor i sin närhet. Det är då man bekräftar sin kärlek inför andra och vill visa att "nu är det vi." Ett löfte om trohet och tvåsamhet - tills döden skiljer åt. Om så inte inför gud så istället inför de nära och kära man önskar som vittnen.
Daniel hade inte alternativet att framföra sin kärlek till Victoria inför några få av hans val. Istället var han tvingad att, med hela svenska folket som publik, dela denna dag med allt och alla. Jag förstår att han behövt många år på sig att våga ta steget. Han är inte född in i berömmelse, vinkningar från balkonger och fotografer bakom varje hörn. Han har prinsessan och halva kungariket och en ekonomiskt säkrad framtid. Trots detta har han gjort något riktigt stort. För mig är det inte Victoria som "offrat" sig och valt en man av folket. Istället anser jag att det är Daniels uppoffring. Han har åsidosatt privatliv och karriär för att leva med kvinnan i sitt liv. Hans drömmar som entreprenör har fått stå tillbaka. DET är stort om något.
För övrigt har jag liksom resten av Sveriges befolkning beundrat prinsens fantastiska tal. Nu vet jag inte om engelskan var så perfekt men talet i stort var det. Det krävs en stor portion mod och nerver för att göra det han gjorde, väl medveten om hur ord för ord kablades ut live över Internet. En perfekt blandning av anekdoter, humor, allvar och flödande romantik. Victoria är en lycklig kvinna och prins Dniel, han är kung!
En viss annan Daniel jag känner som också gifter sig med en vacker kvinna i sommar har en hel del att leva upp till där... ;)
Sa jag att jag var bra?
2010-06-20
Kanske lika bra att fortsätta på samma bana. Man vet aldrig när det blir roligt nästa gång! Därför surfar jag vidare på vågen och adderar ett godkänt slagprov i golf till mina erövrade meriter. Klarade mig med 30 m. till godo på drivern (kravet var 90 m.) och säkert lika mkt på järn 7 (där minsta längd var 40 m.) Bunkern gick som en dans och jag fiick säkert upp 12 bollar av 15 ur den förhatliga sanden. Puttning över 9 hål avslutade testet där 23 slag var max. Jag lyckades med en final i form av ett slag på sista hålet och klarade mig därmed på 21 slag totalt.
Steg 1 till grönt kort är härmed avklarat. 1:e juli väntar teoriprov och sen ska jag bara fixa det här med att spela på riktig bana oxå. Men first things first. Just nu nöjer jag mej med att vara nöjd med fredagens insats ett tag! Och pluggar regler...
Tidde
2010-06-17
Lillasyster brås på sin storasyster. Samma charm och list! (Den väl isatte skulle säga att hon även plockar en del av dessa egenskaper från sin mor...)
Sagt denna morgon:
- Jag tycker inte om de här shortsen. Jag tänker kissa på mig så jag får byta!
