Tankar
Tom
2010-07-30
Bloggen är tom. Hjärnan likaså. Ibland sprutar engagemanget och jag har fyra halvfärdiga inlägg på datorn som bara väntar på att kontrolleras, färdigställas och publiceras. Nu saknas skrivarglädjen likt snö i öknen och hårtestar på Henrik Hjelts skalp. Kanske är det semestern, den ljuva och efterlängatade, som försatt kroppen i allmänhet och huvudet i synnerhet i off-mode. Jag har kopplat av, ner och bort tror jag.
Högst sannolikt händer det saker ändå, i världen och i privatlivet, som kan vara nog så värda att betrakta, beundra eller betvivla. Ja, även om löpsedlarna meddelar att dagens viktigaste nyhet är hur mycket min granne tjänar och hur de har hela listan så sker ju varje dag små under här och där, som förtjänar min och andras uppmärksamhet. Det är bara det att de nu gått mig förbi. Medan jag ätit vattenmelon på stranden, frossat buffé på Ålandsfärjan, gnagt av naglarna vid knogarna på Scandinavian masters, badat mig skrynklig som en gammelfarmor och insett att Leonardo DiCaprio är mer än en Titanic-resenär så har klotet snurrat i samma hastighet som alltid, helt ovetandes om min ignorans.
Men semester modell sommar 2010 har kommit till sitt slut. Tiden då sovmorgnar, halvsalta bad och näst intill kriminellt fint väder precis hann bli vardag hade en ände även i år. Med avsevärt mindre ångest och en stor portion mer verklighetsförankring än föregående år när jag under fyra veckors ledighet till fullo glömde bort att det fanns ett arbetsliv väntande efter lugnets slut. Semesterdepressionen var då ett faktum och dess styrka i klass med Wall Street-kraschen eller känslan som förmodligen skulle infinna sig om du sålt smöret, tappat pengarna, satt dej på barnens hamster och tvingats simma till botten av Bajamajornas dumpningsplats. Med detta i ännu färskt och smärtsamt minne har jag i år låtit mig avnjuta en välförtjänt semester men inte totalt lämnat verkligheten vilket resulterat i nämnvärt mindre mängd självömkan. Och sådan kan man ju själv, och framför allt andra, klara sig bra utan.
Försöker att långsamt väcka hjärncellerna och åter betrakta världen med kritiska, tänkande ögon istället för rosaskimrande solbrillor. Det strilande regnet under gårdagen har onekligen hjälpt till att bringa vardagen åter. Min förhoppning är att det som ytterligare effekt väcker tankeverksamheten ur den tidigare hettans svettiga tröghet. Då kanske jag kan prestera en blogg som handlar om något istället för inget. Inte som den här med andra ord.
Föregående inlägg: I sjön - Nästa inlägg: Ointressant
