http://lillamy.nu LillaMys blogg
Högst sannolikt händer det saker ändå, i världen och i privatlivet, som kan vara nog så värda att betrakta, beundra eller betvivla. Ja, även om löpsedlarna meddelar att dagens viktigaste nyhet är hur mycket min granne tjänar och hur de har hela listan så sker ju varje dag små under här och där, som förtjänar min och andras uppmärksamhet. Det är bara det att de nu gått mig förbi. Medan jag ätit vattenmelon på stranden, frossat buffé på Ålandsfärjan, gnagt av naglarna vid knogarna på Scandinavian masters, badat mig skrynklig som en gammelfarmor och insett att Leonardo DiCaprio är mer än en Titanic-resenär så har klotet snurrat i samma hastighet som alltid, helt ovetandes om min ignorans.

Men semester modell sommar 2010 har kommit till sitt slut. Tiden då sovmorgnar, halvsalta bad och näst intill kriminellt fint väder precis hann bli vardag hade en ände även i år. Med avsevärt mindre ångest och en stor portion mer verklighetsförankring än föregående år när jag under fyra veckors ledighet till fullo glömde bort att det fanns ett arbetsliv väntande efter lugnets slut. Semesterdepressionen var då ett faktum och dess styrka i klass med Wall Street-kraschen eller känslan som förmodligen skulle infinna sig om du sålt smöret, tappat pengarna, satt dej på barnens hamster och tvingats simma till botten av Bajamajornas dumpningsplats. Med detta i ännu färskt och smärtsamt minne har jag i år låtit mig avnjuta en välförtjänt semester men inte totalt lämnat verkligheten vilket resulterat i nämnvärt mindre mängd självömkan. Och sådan kan man ju själv, och framför allt andra, klara sig bra utan.

Försöker att långsamt väcka hjärncellerna och åter betrakta världen med kritiska, tänkande ögon istället för rosaskimrande solbrillor. Det strilande regnet under gårdagen har onekligen hjälpt till att bringa vardagen åter. Min förhoppning är att det som ytterligare effekt väcker tankeverksamheten ur den tidigare hettans svettiga tröghet. Då kanske jag kan prestera en blogg som handlar om något istället för inget. Inte som den här med andra ord.]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=550http://lillamy.nu/blog.php?id=550
Vi njuter som synes semester i Roslagen och har det förbaskat bra. Mitt minne är i det här avseendet bättre än guldfiskens och jag har vinterns idoga skottande, försenade pendeltåg och förfrusna tår fortfarande färskt. Därför tänker jag envist vägra klaga på hettan och är istället otroligt glad att vi under semestern, i motsats till förra årets, får njuta solens strålar på stranden. Som jag älskar svensk sommar!

Men för att återknyta till spelkorten som fick inledda denna väl försenade blogg. Härom kvällen utspelade sig nämligen följande:

Vi spelar finns i sjön med äldsta en stund när lillasyster, som behöver lite mer skönhetssömn, har somnat. I sista partiet har Jonna nästan alla par medan jag och A sitter med ett eller två vardera. Vi passar på att härma vår motspelare i sina sämsta stunder och gnäller:
- Ååååhhh, vilket dåligt spel det här är! Jag vill inte va meeee mer ynkar jag.
- Preciiiiis, ett riktigt skitspel fyller A i.
Jonna tittar myndigt på de två sexårings-imitatörerna och säger på bästa tonåringsvis:
- Sluta kalla det för skitspel! Finns i sjön äger.

Joråsåatte.]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=549http://lillamy.nu/blog.php?id=549» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=548http://lillamy.nu/blog.php?id=548
Jag finner det svårt att säga ja eller nej till det svenska stadsskicket och borde troligen läsa på mer i ämnet för att uttala mig. Därför låter jag bli. Istället väljer jag att se på Daniel. Han är den stora hjälten, om du frågar mig. När jag bevittnade bröllopet såg jag en vacker kvinna, en klänning som fick mig kippa efter andan, en förlovningsring (jepp, den smäller flera gånger högre än vigselringen) som de allra flesta bara kan drömma om samt blommor, kungliga diadem och perfektion in i varje minsta detalj. Ändå beundrar jag den man som, för kärleken, är beredd att ställa sig mitt i detta spektakel.

För mig är en vigsel är något vackert. Något intimt. Något man vill dela med en väl utvald skara människor i sin närhet. Det är då man bekräftar sin kärlek inför andra och vill visa att "nu är det vi." Ett löfte om trohet och tvåsamhet - tills döden skiljer åt. Om så inte inför gud så istället inför de nära och kära man önskar som vittnen.

Daniel hade inte alternativet att framföra sin kärlek till Victoria inför några få av hans val. Istället var han tvingad att, med hela svenska folket som publik, dela denna dag med allt och alla. Jag förstår att han behövt många år på sig att våga ta steget. Han är inte född in i berömmelse, vinkningar från balkonger och fotografer bakom varje hörn. Han har prinsessan och halva kungariket och en ekonomiskt säkrad framtid. Trots detta har han gjort något riktigt stort. För mig är det inte Victoria som "offrat" sig och valt en man av folket. Istället anser jag att det är Daniels uppoffring. Han har åsidosatt privatliv och karriär för att leva med kvinnan i sitt liv. Hans drömmar som entreprenör har fått stå tillbaka. DET är stort om något.

För övrigt har jag liksom resten av Sveriges befolkning beundrat prinsens fantastiska tal. Nu vet jag inte om engelskan var så perfekt men talet i stort var det. Det krävs en stor portion mod och nerver för att göra det han gjorde, väl medveten om hur ord för ord kablades ut live över Internet. En perfekt blandning av anekdoter, humor, allvar och flödande romantik. Victoria är en lycklig kvinna och prins Dniel, han är kung!

En viss annan Daniel jag känner som också gifter sig med en vacker kvinna i sommar har en hel del att leva upp till där... ;)]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=547http://lillamy.nu/blog.php?id=547» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=546http://lillamy.nu/blog.php?id=546
Steg 1 till grönt kort är härmed avklarat. 1:e juli väntar teoriprov och sen ska jag bara fixa det här med att spela på riktig bana oxå. Men first things first. Just nu nöjer jag mej med att vara nöjd med fredagens insats ett tag! Och pluggar regler...]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=545http://lillamy.nu/blog.php?id=545
Sagt denna morgon:
- Jag tycker inte om de här shortsen. Jag tänker kissa på mig så jag får byta!]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=544http://lillamy.nu/blog.php?id=544
Ibland bör man nog ge sej själv en klapp på axeln. Något jag gav mig möjligheten att göra i onsdags när ett knappt år av idoga träningspass faktiskt visade sig ha givit ett visst resultat. Timmar och timmar av skuttande, springande, simmande och flaxande med diverse armar var inte så dumt när allt kom till kritan.

Jag är sannerligen ingen atlet. På skolgymnastiken var jag inte den som valdes sist i laget, men heller aldrig någons första önskemål. Friidrott, handboll och basket har passat mig lika illa som en rå fläskfilé i moskén. Jag har hållt mig till hästarna, badminton och aerobics genom åren och på så sätt fått min del. Efter studietiden med studentpris på gymet vart det varken si eller så med träningen. Inflyttning av hårig fyrfoting ökade vardagsmotionen med säkerligen 300% men något jätteflås får man inte av promenader. De skall inte förringas men för att påbättra kondition krävs helt enkelt högre puls.

För ganska precis ett år sedan knatade jag iklädd sandaler, klänning och solglasögon vårruset runt med en rundmagad, kär vän. Min plan var just detta så jag fnös bort alla gliringar om min icke sportiga utstyrsel. Promenera kan man i vilka kläder som helst! Däremot föddes ett litet frö där och då. Jag hade redan framskridna planer att till hösten återuppta tränandet och här såg jag helt enkelt mitt mål. Gårunda anno 2009 skulle uppgraderas till jogga 2010 - kosta vad det kosta ville.

Hösten kom och mina ord var inte bara lösa löften. Tvärtom. Träningen började och jag hängde på, sen ökade jag efter hand. Det var både kul, skönt och nyttigt att komma igång igen och jag trivdes verkligen med det hela. Träningsvärken som genererade en vaggande, stapplande ankgång till en början försvann snart och jag orkade mer och mer för varje vecka som gick.

Under våren har jag utökat träningen ännu mer, framför allt med flertalet stärkande simpass i badhuset, både med och utan sällskap. När maj och juni närmade sig kände jag mig dock väldigt tveksam till att jag skulle lyckas med förra årets löfte. Nog för att jag orkade mer men själva springandet kändes fortfarande rätt uselt.

Så kom då vårruset 2010. Den här gången var jag på plats i liknande solglasögon som året innan men den här gången med fotriktiga skodon och träningsbrallor. Gruppen "jogga" släpptes iväg och jag började helt enkelt - att jogga. I maklig takt absolut, men ändå. Jag gick inte, jag joggade, envist kryssande mellan alla som missförstått vilken sektion de borde startat i och med käraste mumrik som ivrig kompanjon. Solen strålade, musiken spelade och jag sprang.

Inte förrän första vattenkontrollen tog jag några spatserande steg, slukade drycken och joggade vidare. Plötsligt insåg jag att jag bara en dryg kilometer återstod. Då bestämde jag mig. När jag nu, mot alla odds, inte klappat igenom ännu så skulle jag inte göra det alls. Kosta vad det kosta ville. Jag må va en atlet av usel klass. Men har jag sagt att jag ska göra något så kommer jag göra det. Och så blev det.

Jag förlorar mot de flesta i både bollsporter och maraton. Men nu har jag vunnit - mot mej själv. För att jag är så pass jäkla bra. Inte bättre än dig eller någon annan. Men bättre än mig. Bättre än jag var. Det tycker jag placerar sig allra längst upp på listan!]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=543http://lillamy.nu/blog.php?id=543
Följande utspelar sig:
Jonna sitter på golvet och surar. Fröken M frågar vari problemet ligger vartefter Jonna moget svarar:
- Jag är så färdig med det här, jag vill börja skolan!


Otroligt. Den ungen kommer gå långt!]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=542http://lillamy.nu/blog.php?id=542
Ta ett lyckat dagismöte med många glada skratt och vispa samman med att jobba hemma och få håret klippt och blonderat. Prova dina minsta jeans och inse att de går att knäppa! Rör ner en lunch med en gammal, fin vän som förstår dig precis. Sluta sedan extra tidigt inför helgen och mixa väl med en lagad motorhuv (gratis!) och ömsinta kramar av rara barn i Norrtäljes vackra skärgård.

Finn en vacker, fluffig, vit hund och låt dig ryckas med i dennas härliga lycka vid badvattnet. Minst en boll bör tillsättas. Lägg till grillat, en sluppen melodifestival och tassande, busiga barnfötter som med triumf i blicken "överraskar" dig på mors dag. Rör ihop med tårtbuffé och solens strålar mot vinterblek, suktande hud.

För det där lilla extra, vakna varje dag brevid den du älskar. Krydda rikligt med dubbel bonus, med fördel skattefri!]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=541http://lillamy.nu/blog.php?id=541
Lillasyster heter mest bara bebisen då föräldrarna har stora problem att komma överens om namnet. Tesen "vi ser säkert vad hon ser ut som när hon kommer ut" visar sig vara en myt då mamma är stensäker på Lova medan pappa minst lika övertygad om Tilde. Till sist vinner datornören och barnet namnges efter en skrivbordstangent. Helt i linje med håriga storasyster webbläsare.

Tildebebisen sover mycket, äter ännu mer och verkar allmänt nöjd med livet - i tre dagar. Därefter börjar en era jag delvis vill glömma, delvis faktiskt har förträngt och mest av allt sörjer otroligt. Tilde gråter och mamma gråter. Tilde vaknar och mamma vaknar. Tilde sover ovanpå mamma och mamma inte. Mitt i allt flyttar vi från radhuset i Rotebro till fina villan i Bro. I samma veva fyller Jonna två år, firar med tågbana i trä och börjar på "nya dagis." Förskolelärare och barn som hon aldrig träffat är till den nervösa mammans glädje inga problem alls. Socialare unge får man leta efter!

Våren är lite som en jämn smet av sömnbrist. Det bör finnas lyckliga moment att beskriva och det gör det säkert, men jag minns inte. Jag minns bara skrik, panik, ångest, trötthet, ensamhet och en otrolig maktlöshet.

Men tiden går, trots att det många nätter känns som den står alldeles stilla. Vi strävar oss till BVC där allt "är normalt" som vanligt, vi besöker nya öppna förskolan och spenderar många sommardagar ute i Roslagen. Huset inreds sakta och trädgården ännu långsammare.

Under höstens tidigare månader, lagom efter Tilde lärt sig klättra i trappan, bestämmer jag att jag inte orkar nattamningen längre. Lillasyster vaknar vid det här laget 5-8 ggr/natt, varje natt, och äter gladeligen vid merparten av dessa tillfällen. Operation pappasovning fungerar till sist men barnet vaknar tyvärr lika ofta för det. Modet sjunker vid det här laget om möjligt ännu mer och lättar bara mariginellt när t.o.m. barnavårdscentralen anser att något kanske inte är som det ska.

Vi remiteras till Jakobsbergs sjukhus där den nu 9 månader gamla minstingen får diagnosen reflux. Receptet mot detta heter tydligen Losec och vi har inget annat val än att testa. Nu är jag faktiskt snudd på att prova vilken mirakelkur som helst bara barnet sover och är glatt. Vi märker en mindre förbättring.

Lagom till sin 10-månadersdag firar Tilde med att lära sig gå, nätt och jämt ett halvår tidigare än storasyster Jonna åldersmässigt. Jonna å sin sida lägger pussel för 4-åringar med förbundna ögon och kan läsa hela "Historien om någon" utantill. Det är skillnad på syskon och syskon.]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=540http://lillamy.nu/blog.php?id=540
På sidan fanns receptet till det godaste jag visste när jag var liten, nämligen negerbollar. Och ska sanningen fram får jag nog erkänna att de små bruna sötsakerna fortfarande hamnar på topp fem av saker att stoppa i sig. På den här tiden hade jag ingen aning om att de kladdiga bollarnas namn skulle vålla sådan debatt som de gör idag, än mindre förstod jag att jag uttalade något nedlåtande om andra folkgrupper när jag benämnde mina favoriter.

Tiderna förändras. På samma sätt som kopp och nypa har uppgraderats har bollarnas namn det också. Till vad tvistas det dock om. Chokladbollar, havrebollar, cocosbollar - kärt barn har många namn. Negerbollar får de däremot absolut inte jallas, då blir det ramaskri, storm och folk som rasar - igen. Detta trots att negerboll är det enda ord som utan diskussion innebär bakverken av smör, kakao, havregryn och socker. Chokladbollar bör vara gjorda av choklad, havrebollar är ett annat bakverk, om än snarlikt, och cocosbollar kallar i alla fall jag de där med äggvita och socker i mitten. Dessutom fungerar det inte om man rullar i pärlsocker.

Men, negerbollens tid är förbi för använder vi ordet är vi nämligen rasister. Rasism är i sin tur nära sammankopplat med nazizm och hets mot folkgrupp där åtminstone det sista är straffbart.

Många må hävda att vi kan använda oss av andra ord än just negerboll om det nu är så att någon tar illa upp och visst, det kan vi väl. Men börjar vi begränsa yttrandefriheten för att någon ev. ska bli kränkt hamnar vi snart i en ond cirkel. Det finns alltid någon som blir illa berörd av det mesta. Hur och framför allt av vem avgörs vad som sårar tillräckligt många för att raderas ur vardagens ordlista? Kan avgörandet verkligen ligga hos åhöraren?

I order negerboll finns ingen rasism. Det handlar inte om att uttrycka sig negativt om mörkhyade eller att på något sätt kränka en ras, ett land eller ett folkslag. Det betyder inte att man anser att det är fel på Sveriges invandrarpolitik, att folk kommer hit och "tar våra jobb" eller något alls i den stilen. Det är kort och gott ett bakverk som en gång fick detta namn. Det är varken mer eller mindre rasistiskt än vit choklad, turkisk peber och franskt lantbröd. Enda skillnaden är att någon, troligtvis i slavhandelns tid i USA, bestämde sig för att behandla mörkhyade, alltså negrer, orättvist.

Yttrandefriheten måste gälla alla, förnehållslöst. Ska vi börja bestämma vad folk får kalla bakverk har vi skapat oss en värld där ord klassificeras. Där allt vi säger måste passera genom ett allt snävare regelverk. T.o.m. nazister eller de som vill utrota bögar, kvinnor, köttätare eller alla tre måste i ett demokratiskt land få säga vad de vill. Det är sedan upp till var och en att lyssna på det vi önskar, stänga öronen när vi behöver och säga emot då vi vill reagera och debattera.

Det kan kanske tyckas onödigt kinkigt att vägra kalla negerbollen för annat än negerboll. Men jag slåss jag inte för att säga ordet i sig. Jag kämpar för min rätt att få göra det.]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=539http://lillamy.nu/blog.php?id=539
Mellan varven blir det tack och lov rätt också. Då tänker jag på att jag ju förvisso har otur som måste sakna mina barn så väldigt mycket, pendlar två timmar varje dag, inte tjänar 42.000kr/mån, har väldigt risigt hår och skulle behöva minst två veckor i medelhavssolen för att inte se ut som en Alvedon. Men att jag ändå har en väldig, väldig tur.

Nu har jag haft en lång upswing vilket egentligen är otroligt med tanke på rådande omständigheter. Men på något sätt har jag hittat ett problem, ältat det, spaltat upp det, packat ihop det och stuvat in det längst in i garderoben. Där inne ligger det nu, väl dolt, tillsammans med insikten om att man inte kan styra allt, förändra allt och därför tvingas tänka om. Eller i alla fall skjuta lite på tankarna lite.

Man kan säga att jag fokuserar på att inte fokusera så mycket. Gårdagen är som bekant historia och morgondagen ett mysterium. Att hänga upp sig på det som varit eller oroa sig för eventuella, framtida problem hjälper knappast. Väldigt lätt att påpeka när man är på rätt köl, det erkänner jag. Men är man på rätt köl är det kanske läge att verkligen göra det då, när man kan.

Så jag gör't Och jag är glad. Och solen skiner. Och det är varmt. Och det är fredag.
Livet är så mycket lättare att leva när det är sommar!]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=538http://lillamy.nu/blog.php?id=538» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=537http://lillamy.nu/blog.php?id=537» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=536http://lillamy.nu/blog.php?id=536» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=535http://lillamy.nu/blog.php?id=535
Mobilt bredband som kopplar ner ideligen.
Panikångest över väskmärken, klädmärken, inredning eller liknande.
Oförmåga att blinka i rondeller.
Banverkets tydliga nonchalans över sårbarheten på järnvägsspåren.
TV
Rapporter om askans "flygkatastrofoffer". D.v.s. de som missade sin vecka i Grekland. Inte de som blev utan jobb, och mat för dagen, i Afrika.
Melodifestivalen
Så mycket tjänar din granne - Vi har hela listan....
Laila Bagge
Laga vardagsmiddagar och handla till de samma
Semesterångest

]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=534http://lillamy.nu/blog.php?id=534» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=533http://lillamy.nu/blog.php?id=533
För övrigt är det fullt av folk, Metro-prassel, vilda diskussioner och trötta anleten. Allt är helt enkelt precis som vanligt. Nästan. På golvet vid mina fötter ligger nämligen en gul labrador. Förutom att Labradorer tillsammans med Golden retrievers är mina absoluta favorithundar är det här en alldeles extra fin hund. Han eller hon är här för att hjälpa.

Alldeles stilla ligger jycken. Den bryr sig inte om förbipasserande, stationsutrop eller trängseln som råder. Istället tar den nu en kort paus innan dagens fortsatta arbete efter att med nosen varsamt ha anvisat matte en plats att sitta. Dess uppdrag är att vara mattes ögon.

Jag har sett hunden många, många gånger. Trofast som ingen annan vid sin ägares sida, tagandes sitt uppdrag på allra största allvar. Ofta belönad med en klapp och ett uppmuntrande ord. När matte var föräldraledig följde den med till öppna förskolan, fann vägar där barnvagnen kunde komma fram och väntade tyst och stilla i timmar medan mor och son lekte.

Ibland hör man dem som uttrycker sitt medlidande med hundar som dessa. För de stackars vovvarna som tvingas arbeta och inte konstant får leka med andra hundar. Jag tror inte några kan ha mer fel. Så mycket som jag lärt mig förstå om hundar är det just dessa, med ett tydligt syfte, som mår allra bäst. Detta är hundar får känna att de behövs, hjälpa sin flock och alltid vara med. De vet sin plats och är trygga i att ha den.

Personligen tycker jag inte det finns finare djur och vi människor ska känna oss minst sagt priviligerade att vi får ha dem i vårt vardag. De ledsagar blinda, finner droger vid tullen, assisterar handikappade, nosar fram cancer-celler, ger sällskap på äldreboenden och mycket, mycket mer. Dag efter dag, utan ersättning med ett aldrig sinande engagemang. Utan betalning, utan semester och utan att klaga. Tänk om vi människor hade samma inställning till livet....]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=532http://lillamy.nu/blog.php?id=532» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=531http://lillamy.nu/blog.php?id=531